Hå.

Spelade FSM i helgen, och vi åkte ur. Fan vad värdelöst.
Usch usch usch.
Men matchen mot Tumba, som vann sm förra året, det är något att hurra över.
Jag tänker inte skriva så mycket om FSM nu, då jag har så mycket annat att skriva om...

Det är alltså dags igen. Ytterligare en jävla psykperiod. Dom hittade proppen idag, så nu vet vi äntligen vad det handlar om. Hon kommer troligtvis få ta en tripp till Sandviken till ett rehab-center, men det kommer ta lång tid att få tillbaka allt, väldigt lång tid. Jag tror faktiskt inte riktigt att jag fattat det än. Jag har accepterat det, men inte fattat det. Och det är fortfarande så, att det som gör mest ont i mig är att se henne så ledsen, så hopplös och utan den glimten i ögat som annars alltid funnits där. Jag blir som mamma åt min egen mamma.

Här hemma börjar stämingen sjunka, antar att det beror på att ingen av oss orkar hålla tillbaka längre. Jag är den där wannabe-superkvinnan, som vill måste klara av att stå upp i precis alla situationer. Och något som dom verkar ha missat är att jag går IB, jag går handbollsgymnasiet, jag tränar handboll på sidan om, och inte minst, jag vill ha ett socialt umgänge. Men det hinns liksom inte med. Trots allt det underbara stöd jag har från mina nära och kära så finns det saker som jag inte kan lägga över på andra.
¤ Ingen kan göra mitt plugg
¤ Ingen kan träffa min mamma som hennes dotter
¤ Ingen, INGEN kan träna åt mig.
¤ Ingen kan göra det som måste göras här hemma.

Jag antar att jag inte insett hur pass hårt det här är egentligen,
inte förrns nu.

Jag trodde verkligen på mig själv, att jag skulle fixa det här.
Men fan. Vad gör man?
Bryter ihop, gråter. Gråter en skvätt till.
Det är vad man gör, är att man inte orkar.

Jag måste bort ifrån det här helvetet. Men hur?
Den frågan återstår.
Jag vill någonstans, där inget av det här existerar, där jag kan ta en paus från ALLT det här.
Dit där jag kan få bara vara.

[suckar och gråter]

Får jag inte lägga på min fasad som jag har om dagarna, så skulle inget funka.
DET skulle göra allt mycket tyngre.

Imogen Heap - Hallelujah.

Jag antar att det är sånt här som får en att se livets för och nackdelar ur en annan synvinkel. Jag antar att det är sånt här som får en att uppskatta det lilla. Jag antar att det är sånt här som gör en vuxen.

Over and Out.