Och så jag har pratat...
... om sommaren 2007. Att jag ska festa med bollnäs-bor 24/7, pressa på karlslund, umgås med de människor jag knappt hinner vinka till under vinterhalvåret, hur jag ska njuta av sommarens alla härligheter i alla dess former. Beachvolleyboll, sol, glass, bad, vänner. Jag föreställde mig en sommar på en strand med 30 grader och solbränna som håller ett halv-år. Men nu sitter jag här. Det är 3 veckor kvar tills skolan börjar och lovet har sprungit förbi mig utan att jag ens lagt märke till det. De gånger min bleka kropp vart under, eller ens i, vatten kan räknas på en hand. Eller ja, om man tänker på mängden regn som fallit ner på mig när jag förflyttat mig til/från jobbet så blir det väl antalet fler händer. Men nu hade jag utomhus-svimming i åtanke. Och beachvolleyboll? Den har jag inte ens tagit i. Glass, jo, har väl hunnit med ett eller annat paket, men då inomhus i sällskap av en film. Sola har jag totalt gjort 3 gånger. Varav en i solarium. Det är ju så att man får ångest.
Jag tittar ut genom fönstret till ljudet av en tvättmasin som går. Jag bör klippa mitt gräs. Jag bör städa detta ställe. Jag bör diska det som står i diskhon. Eller åtmistonde ställa in det i diskmaskinen. Men icke. Jag Kliver upp. Klär mig fult. Fördriver tiden med gud vet vad. Men samtidigt bör man se allt från den ljusa sidan. Jag har jobbat på Coop Extra med mysiga kollegor och samtidigt dragit in pengar. Jag har en fullständigt ljuvlig pojkvän som bryr sig om och älskar i ur och skur. Jag har vänner som frågar när jag kommer hem för de påstår att de saknar mig. Och jag saknar dem. Och jag ska vänta till Oktober för att besöka Spaniens kapital Barcelona. För att återvända hem och bränna av till Thailandet. Och mina fingrar kliar, jag vill trolla boll. Jag vill studera med skönaste folket. Jag vill. Vill vill vill. Nej.
Sensmoralen i sagan är att vara nöjd med allt som livet ger. Att man faktiskt kan ha det bra trots att man lever på ett lager någonstans i södra stockholm. Trots det att man är socialt undernärd. För jag, ja, jag trivs ändå. Och det är ju dumt att gnälla. Trams och gnäll tjänar absolut ingenting till. För att klämma en klyscha: "Det blir vad man gör det till." och för att sedan följa upp det med en uttjatad mening från allas våran Karl Magnus Dehlin, aka Tunna: "Handling är den enda sanningen."
Over and Out
Jag tittar ut genom fönstret till ljudet av en tvättmasin som går. Jag bör klippa mitt gräs. Jag bör städa detta ställe. Jag bör diska det som står i diskhon. Eller åtmistonde ställa in det i diskmaskinen. Men icke. Jag Kliver upp. Klär mig fult. Fördriver tiden med gud vet vad. Men samtidigt bör man se allt från den ljusa sidan. Jag har jobbat på Coop Extra med mysiga kollegor och samtidigt dragit in pengar. Jag har en fullständigt ljuvlig pojkvän som bryr sig om och älskar i ur och skur. Jag har vänner som frågar när jag kommer hem för de påstår att de saknar mig. Och jag saknar dem. Och jag ska vänta till Oktober för att besöka Spaniens kapital Barcelona. För att återvända hem och bränna av till Thailandet. Och mina fingrar kliar, jag vill trolla boll. Jag vill studera med skönaste folket. Jag vill. Vill vill vill. Nej.
Sensmoralen i sagan är att vara nöjd med allt som livet ger. Att man faktiskt kan ha det bra trots att man lever på ett lager någonstans i södra stockholm. Trots det att man är socialt undernärd. För jag, ja, jag trivs ändå. Och det är ju dumt att gnälla. Trams och gnäll tjänar absolut ingenting till. För att klämma en klyscha: "Det blir vad man gör det till." och för att sedan följa upp det med en uttjatad mening från allas våran Karl Magnus Dehlin, aka Tunna: "Handling är den enda sanningen."
Så, kära vän ute i cyber, sommaren 2007 har nog ändå varit helt okej. Om du verkligen tänker efter.
Over and Out
Kommentarer
Trackback