Hå.

Att bli övergiven. Bland det värsta som finns. Att gråta sig igenom natten över den man verkligen älskade. Eller nej, den man verkligen fortfarande älskar. Att gå i ovisshet, det är ett handikapp. Att bli misstänksam, paranoid och självnedlåtande. Att känna hur hela kroppen värker. Värker av smärta, av kärlek, men inte minst av de lögner som passerat. Att vilja se sig själv förändras för att nå perfektion. Att påverkas så av musik, bilder, kläder och en tandborste. Att byta kontakt-information på mobiltelefonen. Att se framtidens drömmar gå i kras och rinna ut i sanden. Att förödmjukas och att bryta ihop. Att fundera. Att aldrig inse VARFÖR? Att söka tröst hos de andra, och få tröst, men fortfarande inte vara tröstad. Att ha en stor klump i mellangärdet, som vägrar försvinna, trots alla tårar och förtvivlade vrål och gnyende nätter. Att möta den blick som en gång gjort en så varm och förstå att den nu inte har mer att ge än livlöshet och is. Att vara för förälskad för att släppa taget. Att kunna göra vad som helst för att få tillbaka det man en gång haft, men som man ändå innerst inne kanske vet, att man aldrig kommer få tillbaka. Att gråta ögonen svullna och torka bort miljoner tårar från en dyblöt kudde. Att försöka släppa det, ha roligt och glädjas åt annat, men att komma tillbaka till samma tryckande känsla. Att längta så efter en lukt, att man får gåshud och blöta ögonvrår av blotta tanken.
Tanken på värmen. Tanken på kärleken. Tanken på att just allt det är borta nu.



Over and Out